Skolan passar bara vissa

Det är något som jag har tänkt mycket på nu senaste tiden, nu är det ungefär 1-2 veckor kvar i skolan....allvarligt. Alla vill fira osv, medan jag egentligen vill bara lägga mig på marken och skrika och gråta, hur sjukt är inte det? Jag vill inte att skolan ska ta slut, varför vill man det egentligen? Skolan har alltid varit en trygg plats för mig, där jag får kunskaper som jag kan lära mig av och jag får umgås med de bästa människorna någonsin. Jag tror det är idén att jag inte kommer träffa vissa människor varje dag som jag har gjort i tre år, och jag ska till en ny plats, i tre år, lära känna nya människor. Självklart ser jag framemot studenten, men jag är inte lika exalterad som många andra är.Under gymnasiet har jag lärt mig så mycket, jag har vuxit som person, lärt mig att solla ur människor från mitt liv som jag inte behöver, lärt känna nya människor som jag gillar väldigt mycket. Och tvåorna som jag har börjat umgås med, de lärde jag känna som tidigast i mars, då började jag umgås med en av dem, men det var inte förrän i April som jag började umgås med ett större gäng och nu känns det bara sjukt att jag inte har känt dem längre, eller umgåtts med dem tidigare. När de gick i ettan, då kunde jag de flestas namn men jag kände dem inte och sa inte ett ord till dem. Men nu, gick allt så snabbt. 
 
Jag har utvecklats enormt under dessa år, höjt mina betyg 2 steg i de flesta ämnena. Vilket känns otroligt, de flesta kan höja sig ett snäpp om de kämpar, men att höja sig två steg är väldigt ovanligt enligt min lärare, så det känns otroligt skönt. Jag har utvecklats så galet mycket under dessa år, och just det sista året, trodde jag skulle bli ett helvete i och med att vi bytte typ hela tekniklaget av lärare men det har resulterat sig i väldigt bra utveckling. 
 
Och mina fina tjejer från Svanberga, de har jag börjat prata mer med nu??! Innan gymnasiet så tänkte vi alltid att vi skulle träffas, umgås och vara på raster osv. Men det blev ju inte så. Alls. Men nu, sista veckorna i skolan så har vi börjat umgås, snacka och säga att vi ska träffas och käka lunch osv. Och bara umgås. Usch. Och en av dem kanske försvinner upp till Umeå sen...! Don't leave me..!
 
Skolan passar för människor som orkar sitta still, lyssna och skriva samtidigt. Kort och gott. Och självklart har jag känt vissa dagar att det inte passar mig, men egentligen tror jag det passar mig ganksa bra. Dock kunde tempot sänkas ett snäpp eller något. Annars plöjer man bara på och glömmer det man gjorde igår liksom. Jag förstår att många inte känner att skolan är det ställe, att skolan är ett helvete. 
 
Jag vet många kändisar som har hoppat av skolan, och se hur det går för dem? Blondinbella, tvåbarnsmamma, entreprenör och egen företagare och driver hur många företag som helst, är en superkvinna inom typ alla områden. 
 
Skolan är viktig, men livet handlar om att hitta sig själv också, vad vill man göra, plugga vidare? Jag har sökt massvis med utbildningar på KTH, och flera ställen, men det var ju supersvårt, jag vet inte vad jag vill göra, vad vill jag göra i framtiden? En fråga som jag ställer mig hela tiden. Vill jag jobba med hårdvara, mjukvara, teknik? Eller något helt annat? Jag vet inte. Det är mitt svar. 
 
Förut hade jag en klar väg, jag skulle ha jobb och tävla och träna Julia, under ett sabbatsår. Men nu är inte jag den som ansvarar för Julia. Så nu vet jag inte, vill jobba, men måste hitta ett fast jobb då, för att bara gå hemma utan att plugga eller jobba, det funkar inte...utan antingen pluggar jag till något som jag inte vet riktigt om jag vill bli, eller så försöker jag hitta ett jobb, få en klarare blick av vad jag kanske vill göra osv. 
Visa fler inlägg